Det lackar mot jul, snön lyser vit i decembernatten och termometern visade minus 16 när vi gick till sängs. Som vanligt hade jag svårt att sova, men har i alla fall sovit bättre den här natten. Nu vaknade jag klockan 04 00 och hade rejält ont i axeln igen så jag klev upp och tog en värktablett. Men det går inte att somna om. Därför sitter jag nu här framför datorn och skriver.
I går hade vi besök av en par vänner, Pia och hennes sambo. Pia var en av mina allra första vänner i Stockholm när jag flyttade hit på 1975. VI två plus två tjejer till, Barbro som avled för några ‘år sedan och så Eva var en kvartett tjejer som hade väldigt roligt ihop. Vi var unga, var politiskt aktiva och vi älskade Stockholm. Eva var från Medelpad, jag från Västerbotten och Stockholmsbrudarna Pias och Barbro. Vi umgicks flitigt dels i denna tjejkvartett och även i den större grupp av föreningsaktiva.
Så blev det som det blir ibland, livet och dess komplikationer kom mellan oss. Familjebildningar och familjeliv liv blev nästa steg i livet , och av olika anledningar tappade vi kontakten med varandra och under trettio år hörde vi inte av oss till varandra. Men för några år sedan upptäckte jag att en f d kollega, Monica, var vän på Facebook med Pia. Så när jag och exkollegan träffades en tid senare , passade jag på att kolla upp om det kunde vara min gamla kamrat, och det var det ju. Monica tog kommandot och hörde av sig till Pia samma dag och på den vägen är. Efter trettio års uppehåll har vi nu träffats några gånger trot pandemin och igår träffades vi hos oss. Det är så härligt att vi fått kontakt igen, vi har så många fina minnen i hop. Jag tog fram gamla fotoalbum och minnena flödade.
Man ska ju inte gräma sig men så här i gryningsmörket, för det är som mörkast nu, så tänker jag på hur mycket roligt vi missat under alla år som vi inte umgåtts. Men livet är så här i bland och nu ska vi ta vara på den tid vi har, för att traversera en känd svensktoppslåt.
Stunden vi har 
Lämna en kommentar