Stunden vi har

I min lilla by i Västerbotten fanns naturligtvis ett missionshus. Alla i byn var inte församlingsmedlemmar men det var suspekt att inte vara med, och det social trycket var stort. Jordbrukarfamiljer var som regel medlemmar. Mina föräldrar var båda religiöst präglade sedan uppväxten längs EFS-bältet, så de var självklart medlemmar i byns missionsförening. Särskilit min mor vars föräldrar var hemmansägare i en by uppåt inlandet,

Vår närmsta granne var faktiskt missionshuset, eller bönhuset. Det är beläget vid byvägen och i dag är det givetvis nedlagt sedan länge. De enstaka församlingsmedlemmar som lever fortfarande, må söka sin frälsning någon annanstans. Ty i bönhuset sökte man frälsningen. Men det fanns en och annan gubbe som satt och sov, kanske någon gammal gumma med. Om de inte hade så varmt hemma i sin hus så var det ju varmt i bönhuset. Och var missionsaftnar så kunde det vara föredrag om hednamissionen och så kaffe på det och så träffades ju grannarna och skvallrades, det gjordes det.

Jag minns att det låg en så kallad budkavel i ett köksskåp ibland. Detta betydde att det var vår tur att inhysa predikanten från EFS. Dessa var inte prästvigda men EFS hade ett system där predikanter, som genomgått EFS-utbildning, fick i uppdrag att missionera i byarna. SÅ de åkte runt med bil/taxi eller buss och höll predikningar i byarnas missionshus.Extasen var nog störst på tältmöten, då akrek deltagarna och ojade sig och hallelujaropen hördes långt. Tyvärr var det andliga livet alltför påfrestande för vissa av mina familjemedlemmar och särskilt en av dem . Hon blev mycket påverkad psykiskt i tonåren och givetvis skulle hon inte ha gått på de där frälsningsmötena på mitten av femtiotalet. Det gick en väckelsevåg över norrlandskusten och det var uppenbarligen en predikant som kunde locka kvinnorna att komma till sina möten. I spåren av dessa frälsningsmöten fanns det speciellt yngre som inte mådde så bra av denna frälsningsiver, en av dessa var en av mina systrar.

Jag gick i söndagsskola ett tag, Men jag är 50-talist och söndagsskolan var på 60talet , och en dag så var det helt enkelt för få barn för att hålla igång söndagsskolan. Jag var inte direkt ledsen för det för nu kunde jag sova längre på söndagarna och äta frukost i lugn och ro. Så jag tog detta med jämnmod kan man säga.

När vi hade predikanten b

Ellen Russell är innehållsskapare och visuell berättare.